dödsångest

I helgen har vi haft två städdagar, dels en 6 timmars på dagis där man skurar varje liten legobit och tvättar dockkläder etc, dels i brf:en som gick på 2 timmar och som jag slapp pga att jag var döende. Stod och diskade helt lugnt på morgonen, förutom städningen var enda planen med dagen att kolla på ett hus. Helt plötsligt svartnar det för ögonen och jag kan liksom inte se tydligt. Flaggade för att jag kände mig lite konstig men då det inte fick nån större uppmärksamhet åkte vi ut mot husvisningen.

På t-banan blev det värre och jag kände att nu är det en hjärntumör. Delgav Mange mina misstankar och sa att jag vara nära att börja grina varpå han, efter att 1 gång ha sagt att han inte trodde det, blev helt tyst och stirrade ned i golvet. Frågade vad han tänkte på. Inget blev svaret. Tänker du på att jag snart ska dö eller? Neee kommer ett helt tveksamt och oövertygande svar. Tänkte att ett så jävla risigt stöd kan han inte vara så jag måste ha fel.

Blev bara sämre och sämre under dagen och fick jordens jävla huvud- och nackvärk. Trots att jag åt tabletter blev inget bättre. Mange tog städdagen och lagade mat varpå jag till slut masade mig upp och åt middag. Vid 9-tiden på kvällen började jag äntligen må bättre. Då berättar Mange att han tidigare på tunnelbanan tänkt på att detta kanske var sista dagen jag var med dem. Förstod det.

Kejt, om du läser det här så ska I och H få en ny dagiskompis vars pappa jobbar i ditt arbetslag! Fick höra hennes namn och frågade direkt om vad farsan hette varpå jag fick det bekräftat. Nu kan ni göra sällskap på nästa års Luciatåg kanske?

I fredags lunchade jag med Andrea och Ullis, hur var London Andrea? Ullis, jag gissar att vi skulle fått höra något om Molly ploppat ut(...)?Och på kvällen käkade jag m Katta och Camilla på PSB. Ska även dit torsdag så jag roade mig med att i smyg sitta och fantisera om vad jag skulle beställa nästa gång. Det var i alla fall skittrevligt och efter ca 5 timmar vid samma bord reste vi oss upp och åkte hem.